Det saknades ett samtal igår

Igår fyllde jag 26 år och allt var i vanlig ordning. En massa grattishälsningar på fb och sms, samtal från vänner och bekanta. Mormor ringde, farmor ringde, mamma, pappa och syster ringde. Men bara två bröder hörde av sig. Inget samtal från, W. Och det är vid just dessa tillfällen som allt blir ännu tydligare. Jag märker att jag fortfarande har en tendens att förtränga verkligheten lite då och då och att jag lever som om du fortfarande finns. Som att du fortfarande bor där uppe i Sthlm och att vi bara inte hade tid att ses nu i sommar, men att vi kommer träffas senare i år hemma i Skellefteå. Men så är det ju inte. Vi kommer aldrig mer träffas. Inte i det här livet. Och den känslan är den värsta jag vet, för det gör så jävla ont i kroppen att sakna någon så mycket.

Och jag har nästan börjat glömma bort hur din röst lät, hur du luktade, hur du kramade om mig och jag vill bara att jag ska få uppleva det igen. Och vetskapen av att jag inte kommer få göra det igen gör mig så ledsen. Jag hatar att det är såhär det ska vara. Att livet är så fruktansvärt orättvist och att vi inte kunde rädda dig.

Men jag vet att du vakar över oss och jag vet att ifall du hade haft täckning där uppe i himlen så hade du ringt mig igår och grattat mig på födelsedagen. För något sånt glömde du aldrig. Du var den finaste storebror man kunde ha.

SM-GULD

Det här är en stor dag på många sätt. Skellefteå AIK har tagit SM-guld för första gången på 35 år och jag tror att staden bara bubblar av glädje och tacksamhet just nu. För i Skellefteå är inte hockeyn bara en sport, det är något speciellt, varför vet jag inte, det har bara blivit så. Det är något som helt enkelt förknippas med staden, att den lever och andas hockey, men på ett härligt sätt, som en fin gemenskap.

Och därför blir denna dag extra speciell och även om jag är ett stort fan själv och självklart är jätteglad, så är jag mest glad för alla andras skull. För alla de fans som följt med på hela resan, stöttat laget i ur och skur och aldrig gett upp om att Skellefteå AIK en dag kommer stå där med bucklan igen. Senast var år 1978, nu är det är 2013. 35 år alltså. Det är en lång tid.

Och min pappa och mina bröder är några av de fans som jag verkligen är extra glad för. Jag blev insatt i hockeyn redan som liten och även om jag knappt förstod reglerna på den tiden, så gillade jag det och insåg väl snabbt att även jag skulle fastna för detta lag. Och det gjorde jag.

Så en dag kom min ena bror hem med två gigantiska gula och svarta tygrullar. Vi skulle sy en flagga. Och där satt vi, hela familjen, med svart-gult tyg i hela köket och sydde en gigantisk flagga. En flagga som skulle bli 10x10m och som skulle finnas på Västra stå, hos North Power. Sveriges bästa supporterklubb. Och jag minns första gången den rullades ut på läktaren. Det var mäktigt.

Men många år har gått sedan dess och det har hänt mycket under resans gång. Både inom hockeyn och i mitt eget liv. Och på något sätt betyder detta mycket för mig. Det är egentligen bara ett guld, men någonstans är det så mycket mer och den här klyschan beskriver det rätt bra, målet är ingenting, men vägen är allt.

Och med detta säger jag tack och bock för ikväll och jag hoppas att ni som befinner er på Skellefteå Kraft Arena nu njuter av detta ögonblick, för det är ni värda.

Ett nytt kapitel

Det är så mycket som händer just nu. Jag har just fått min licens som Personlig Tränare och en del jobberbjudanden har redan börjat ramla in och JAG ÄR SÅ HIMLA GLAD över att ett nytt kapitel i mitt liv har börjat, en ny och häftig resa ska helt enkelt snart sättas igång.

Men samtidigt är jag en enda röra, jag är så mentalt jäkla slut. Jag sover inte alls bra pga alla tankar, magen krånglar, ångesten finns där hela tiden och rädslan över att tappa kontrollen finns nästan alltid där. Det är inte alls bra helt enkelt. Men jag svarar ändå alltid att det är bra när folk frågar, för jag orkar ändå inte förklara, för hur ska någon ens kunna förstå? Det går ju inte. Jag hade i alla fall inte kunnat göra det som utomstående och det är inte heller det jag kräver.

Det är bara fruktansvärt och overkligt alltihop och varje morgon när jag vaknar så inser jag att det som hänt inte bara var en ond mardröm, utan en ond verklighet. En ond verklighet som vi ska tvingas leva med och lära oss att hantera. Vare sig vi vill eller inte. Och det är där det blir fel hos mig. För jag kan inte hantera det, inte än. Men ändå så ska vardagen rulla på, precis som vanligt, som den alltid gjort, medan man bara vill stanna upp och skrika ”STOPP” och säga att man inte är redo än. Men så funkar det inte, utan allt kör bara på i vanlig fart och man får helt enkelt bara gilla läget. För nu har man ju sörjt klart. Eller hur? Nä. För mig är det orimligt, men jag biter ihop och kämpar på. För det är ju det bästa har jag hört.

En tänkvärd klyscha

Förut längtade jag alltid så mycket efter de enstaka dagarna då jag var ledig, men när jag väl var det, så gillade jag det inte alls. Det var som att det var så mycket som förväntades av en då. Bara för att man hade tid. Tid till att fixa och styra upp saker och ting. Som att ta hand om de där samtalen som borde ringas, tvätten som borde vikas och läggas in, lägenheten som borde städas, de träningspassen som man borde gå på, de eventen som man borde besöka, samt att hela tiden bara vara allmänt duktig, social och ”med i svängen”. Men nä, vet ni vad. Jag bryr mig inte längre.

För sedan mitt liv vändes upp-och-ner så hände det även något med mig. Jag fick ett perspektiv på livet som jag nog aldrig hade fått annars. Jag orkar helt enkelt inte längre bry mig om vad som förväntas av mig eller inte. Jag kommer köra mitt eget race och jag vet att allt kommer lösa sig förr eller senare ändå. Och trots att vägen dit definitivt inte är spikrak ännu så har jag ändå ett mål, en vision om hur jag vill att mitt liv ska vara, hur och vart jag vill arbeta, vart jag vill bo och hur jag ska lyckas nå dit. Det är bara en fråga om tid. Och oavsett om jag viker de där tröjorna, ringer de där samtalen eller går på det där jobbiga träningspasset, så har det ändå ingen betydelse om det inte är det jag själv vill. Visst, det kanske känns bra för stunden, men vad spelar det egentligen för roll i det långa loppet? Jag kanske får en klapp på axeln, flera likes på facebook eller en kommentar om ”hur duktig jag är”. Men VAD MER? Nä, absolut ingenting.

Så stanna upp på din lediga dag. Tänk på vad du egentligen gör av din tid. Lever du det liv som DU vill leva? Eller lever du det liv som du ”borde” leva? Tänk efter. För det är en stor skillnad.

Hej, världen.

Efter att ha tillbringat två veckor med fysisk träning på dagtid och huvudet nedgrävt i kurslitteratur på kvällstid, så kan jag nu snart ta mig an livet igen. Känns som att allt bara stått stilla under dessa två veckor. Och trots att jag haft fantastiskt roligt under tiden, så har det varit en utmaning utan dess like, både fysiskt och psykiskt. Men vi har kämpat som djur. Släpat oss dit tidiga morgnar och sprungit intervaller då andra legat bakis, tränat bålstabilitet i oändlighet, druckit kaffe i mängder för att på något sätt orka ta in all information som vi matats med. Men den ständiga utmaningen har trots allt varit – att hela tiden utmana oss själva och jobba utanför vår trygghetszon, vilket alla verkligen gjort bra.

Och trots att jag nu kommer få vänta i över 2 veckor tills vi får vårt beslut på posten och att jag inte har någon aning om hur det har gått, så är jag ändå väldigt stolt över mig själv. Jag har inte haft de bästa förutsättningarna, men jag har kämpat. Och jag har kämpat för dig, William. För det var många gånger du sa att detta yrke skulle passa mig så bra, att jag var rätt människa för detta jobb. Och tack vare dina ord och många värmande ord från mina lärare och kurskamrater, så har jag för första gången på väldigt länge känt att jag verkligen är riktigt bra på något. Och den känslan är helt oslagbar.

Maxpulstest

Halva tiden av PT-utbildningen har gått och jag älskar den! Och det är verkligen en skön känsla att jag äntligen har hittat det som jag verkligen brinner för, nämligen att få arbeta med träning samtidigt som jag får vägleda andra människor till att att hitta ett bra sätt för dem att må bra. Det känns så rätt.

Och idag har vi pratat kondition och förmiddagen inleddes med teori, sedan ett maxpulstest på cykel. Herrejösses, säger jag bara. Men eftersom jag gillar att pressa mig själv så passade det mig ganska bra. Nog för att benen inte fungerade efteråt, men det var en annan femma. Kul var det iaf. Men på ett sånt där jobbigt-så-in-i-h-vete-men-skönt-efteråt-sätt.

Samlar kraft

Det här har varit en väldigt konstig vecka. Har inte alls mått bra och knappt sett någon mening med att ens gå upp ur sängen. Har sovit bedrövligt och vaknat med hemsk huvudvärk och ångest varje morgon. Ingen höjdarvecka med andra ord.

Men idag känns det som att jag äntligen börjat komma tillbaka på banan igen. Dock sov jag riktigt dåligt inatt också. Somnade väl ordentligt först vid 6 och bestämde mig för att vara hemma även idag. Men nu, när jag väl fått sova lite, fått andas lite friskluft och fått se solen, så känns det som att batterierna kanske är laddade igen. Inte fulladdade, men kanske så att de kommer klara sig på reservkrafterna under en tid. Förhoppningsvis. För imorgon drar det igång, en två veckors lång kurs för att bli Personlig tränare. Och det ska ju verkligen bli jättekul. Men jag önskar verkligen att jag hade befunnit mig i ett lite bättre tillstånd. Men vad gör man? Livet är inte alltid helt tajmat och ibland blir det såhär. Och jag ska kämpa och jag ska göra dig stolt. 

Vi fem

När jag kom till världen visste jag på en gång att jag var i trygga händer. Jag hade fina föräldrar och tre storebröder som skulle skydda mig mot allt ont och det är precis vad ni har gjort. Skyddat mig, funnits där och format mig till den jag är.

Jag var tjejen som fick ärva en svart och sliten BMX-cykel när alla andra fick nya fina cyklar, jag var den som inte hade några hämningar på fotbollsplanen och hade lärt mig kaxiga ord som jag knappt visste vad de betydde och lärde mig räcka fingret (fast med pekfingret) innan jag ens fyllt 6 år. Men det var alltid med någon slags humor. Jag hade alltid så kul med er. Och när jag sedan växte upp och började träffa killar, så visste de verkligen att de skulle passa sig, annars fick de tre beskyddande storebröder efter sig. Så jag kan ju verkligen säga att jag alltid känt mig trygg hos er. Sedan fick jag en lillasyster och jag fick bli en storasyster på samma sätt som ni varit storebröder för mig.

Och jag har alltid varit så stolt över mina syskon. Det är verkligen en gåva att ha så många som står en så nära. Fyra bästa vänner som man visste skulle finnas vid ens sida för resten av livet och som man skulle få dela all glädje och sorg med. Och därför blir det så fel när en av oss helt plötsligt inte längre finns här. Det går inte att förklara saknaden. Och jag vill inte ens förstå att det är såhär det kommer vara från och med nu. Att inte du längre kommer finnas med i Bastuträsk i sommar på våra syskonfester. Vem ska nu grilla? Elda möbler på ön? Slå längst i brännbollen? Dansa fiskardansen med oss? Klippa gräsmattan dag ut och in? Och julen vill jag inte ens tänka på. Det kommer kännas så fruktansvärt tomt.

Men jag vill att du ska veta en sak. Att vi alltid har varit en syskonskara på fem barn och det kommer vi alltid att vara. Skillnaden är bara att du nu är en ängel som vakar över oss. Precis som du alltid gjort.

Jag saknar dig så mycket, min älskade vän och storebror.

Oförglömliga stunder.

Tiden läker inte alla sår

En månad har gått sedan begravningen och även om det känns skönt att veta att du äntligen fått frid och inte längre behöver lida så är allt bara så fel. En mamma och pappa eller en mormor och farmor ska inte behöva begrava sin son eller sitt barnbarn. Det är så fel som det bara kan bli. Men jag försöker tänka att din grav bara är en grav och en plats dit vi kan gå för att sörja, men att du egentligen är någon annanstans. Förhoppningsvis på någon solig och ljus plats där du vakar över oss. Och jag hoppas att du även ser och förstår hur saknad och älskad du är. För ingen av oss är sig längre lik utan dig. Vi har förlorat en son, ett syskon, ett barnbarn och ingenting kommer någonsin kunna bli som förut. Det kommer alltid vara en stol som står tom. Ett tomrum som aldrig kommer kunna fyllas och det får vi lära oss att leva med. Men vi kommer alltid att sakna dig och bära med dig i våra tankar, var vi än är.

Att minnas

Mitt i det svåra försöker jag ändå plocka fram de minnen från allt som var bra. Och ju mer jag tänker, desto mer kommer jag på. Jag får upp fina bilder i huvudet och för en stund blir jag helt varm inombords. Mycket för att jag blir glad över att veta att du mådde bra just då, men även för att du trots din unga ålder ändå hunnit göra så mycket. Du hade ett driv som var långt ifrån vanligt och redan vid 20-års ålder hade du rest till många spännande platser i världen och fått se och uppleva mer än vad många kanske hinner med under ett helt liv.

Och det är dessa stunder och foton som hjälper oss att minnas det fina. Det hjälper oss att minnas dig för den fantastiska människa du var, för de stunder vi fick dela med dig och för alla avtryck du gjorde i våra liv.

Tänker speciellt på en dag för två somrar sen då jag, du och Simone tog pappas bil och gav oss iväg för att leta reda på en strand som du hade hört talas om. Det var fruktansvärt varmt och vackert väder denna dag och vi irrade säkert runt i en timme innan vi till slut hittade stranden. Och när vi väl kom fram dit var det helt tomt där, inte en människa, bara en liten sandstrand och en brygga med en båt som var ankrad längst ut. Och det var så tyst och fridfullt att man inte hörde något annat än det kluckande ljudet av vattnet mot bryggan.

Så vi la ut våra handdukar i den heta sanden, och la oss för att sola. Vi hade med oss mogna och goda nektariner och vatten som redan hade blivit ljummet. Men det spelade ingen roll. För det kändes som en så perfekt sommardag. Vi var lyckliga, solen sken, vi hade alla lov eller semester och det kändes inte som om det fanns några problem överhuvudtaget denna dag. Och det är därför jag minns den så väl och älskar denna dag. Minns att jag och du låg och pratade om kärlek och livet, medan syrran badade för fullt. Livet var helt enkelt vad ett liv skulle vara denna dag.